Mobilroboten

рЕТЕЧПД ОБ ЫЧЕДУЛЙК: бМЕЛУЕК зТЙОЕЧУЛЙК   

Nar en Moskvabo gar pa gatan med sin mobiltelefon som han fick vid fodseln och som kommer laggas i likkistan efter hans dod sa sager han alltid i telefonen "Har gar jag".

Skulle han satta sig pa en bank, sa kommer han sakert saga "Nu satte jag mig pa banken".

Sedan kommer han saga: " Nu reser jag pa mig och gar igen".

Det ar helt klart att ingen mannsika, varken levande eller dod, skulle lyssna pa sadana meddelanden, darfor har man pa andra sidan luren placerat en robot som ar nyfiken pa allt. Ett meddelande som till exempel "Har gar jag" gor denna robot fruktansvart upphetsad, sa att den skriker "Helvete, skojar du? Det ar for fan inte sant! Vart ska du da? Och var har du varit? Jaha? Och? Det ar ju helt javla otroligt ju!"

Denna robot har en sadan egenskap att den verkligen ar fruktansvart nyfiken pa allt. For att det ar namligen dess enda Funktion. Om den nu plotsligt slutar att vara nyfiken, kommer man helt enkelt stanga av den och darmed slut.

Dimitri Gortjev - Tiden

En tjej jag kanner berattade att en valkladd aldre dam kom fram till henne pa gatan och fragade vad klockan var. Min van letade i vaskan, tog fram sin mobiltelefon och meddelade damen tiden. 'Men jag vill inte ha tiden fran en telefon!' utbrast den kinkiga damen. 'Jag vill ha tiden fran en klocka!'

Damen kunde alltsa nagonting om tiden. Den tid, som nastan alla av oss bar med sig, produceras med hjalp av jaktade elektroner och det enda man vet exakt om dem ar att de aldrig befinner sig dar de ska vara. Resultatet blir nagot helt galet: alldeles nyss var klockan kvart i, men efter femton minuter har imorgon redan kommit. Sadana apparater duger endast for att fa veta hur sen du redan ar eller att du i alla fall inte kommer att hinna i tid. Forsoker man att leva enligt denna princip springer man omkring som en galning; blicken flackar, tungan ar torr, andningen ytlig och livet kanske far nagot banalt slut -љ i en trafikstockning eller i kon till urologen..

Den riktiga tiden alstras helt annorlunda. Den hoppar inte fram och tillbaka, den foredrar att overhuvudtaget inte rora sig. Tiden ar i stort sett mycket lik dimma: om vinden bar den i tussar pa ytan, sa ligger den orord langst ner pa botten. Minns ni att det hemma hos mormor fanns en mekanism for produktion av den langsamma, langsamma tiden? For att den skulle rora sig framat behovde man ett jattetungt lod som man varje morgon drog upp. Sedan fanns dar en langsam, langsam morgon och en oandlig dag och en andlos kvall. Ingenting forandrades nagonsin runt denna mekanism. Dar hangde samma gamla portratt i bla ramar - mormor i brollopsklanning bredvid en man som ar lik skadespelaren fran filmen 'Traktorchaufforerna'; for lange sedan glomda slaktingar, vara foraldrar som stirrade bakom det spruckna glaset, och bakom dem en fullkomlig forntid. Dar fanns sangen med kuddar upplagda i en prydlig hog, en plats dar det pa dagen var forbjudet att lagga sig, och termosen fran den sovjet-kinesiska vanskapstiden med korken inslagen i foliepapper fran en chokladkaka, och flugan som otrottligt slar sitt huvud mot fonsterrutan.
Gar man in i ett tomt hus i en overgiven by, hittar man sakerligen en trasig klocka. Det betyder att allt ar forbi: tiden har tagit slut och det som har kommit ar uppenbarligen evigheten.

Men sa ar det inte for oss - hos oss piper det i fickan, ringer i orat och tickar i huvudet. Sa lever vi.
En invanare i nagot annat land kan leva hela sitt trakiga liv som revisor instangd som i en bubbla, dar han om kvallarna tuggar sin mattande och rikliga foda for att sedan do i lugn och ro i tron att han har levt nagot slags liv.

I vart fosterland ar det helt annorlunda. Vinglig och oforutsagbar ar hennes gang och alla hennes invanare, forutom kanske ett outvecklat spadbarn, kan skryta med de mest hapnadsvackande sysselsattningar som han varit involverad i. En arad professor kan beratta hur han akte som 'forsaljare' till Turkiet for att kopa hem skinnjackor, en hedrad artist om bastukonserter och nagon respekterad manniska rodnar bara och sager ingenting.

Jag var, under tiden av de valsignade ekonomiska reformerna i borjan av 1990-talet, tvungen att sysselsatta mig med business - i skolan dar jag jobbade som larare betalade de en regelbunden men mycket skrattretande lon, och sa har man familj och barn... Alla holl vid den tiden pa med business. Bokstavligen alla - љvissa kopte nagot onodigt, och andra salde det onodiga till dem. Valdigt fa fick rikedom eller lycka - љallt fler rakade ut for nagot och forsvann.

Jag hade daremot stor tur - љjag borjade med det lilla, beslot mig for att handla med cigaretter. Jag lanade lite pengar, overtalade en skolvan och flog med honom till Moskva. Flygbiljetten i denna forunderliga varld kostade precis lika mycket som en limpa cigaretter.

Ah sa vackert Moskva var i borjan pa 90-talet! Den som var dar da glommer det aldrig. Hela Sadovoe-ringen var en andlos marknadsplats, till och med pa Roda torget stod babusjkor och salde strumpbyxor. Ah, valsignade stad, inte jamforbar med dagens trista ofullbordade Las Vegas, befolkad av onaturligt glada exhibitionister av bada konen och kontorsarbetare, avtrubbade av livets meningsloshet.

Cigaretter, lampliga for forsaljning i hemstaden, fann vi ganska snabbt i ett varuhus pa Nya Arbatgatan. Kassorskan vagrade dock att salja femtio limpor och hanvisade oss till forestandaren pa lagret. Emellertid mottes vi inte alls av forestandaren, utan av en for oss okand typ av mansklig existens; i kamouflageklader med namnbricka pa brostfickan. Efter att ha lyssnat pa vara problem vinkade mannen tigande oss till sig och vi foljde honom in i en katakomb. Vi gjorde en mangd svangar och hamnade i ett kallt och tomt rum med betongvaggar. Forestandaren fanns ingenstans. 'Nu lyssnar jag', sade manniskan i kamouflageklader. Trots all min davarande naivitet i affarer, forstod jag att jag skulle bli av med mina pengar. Jag hyste inget som helst hopp for min kamrat - љdet var en underbar, men mycket tystlaten manniska (nu ar han, som det verkar, nagon slags lagre tjansteman i Nazarbaejvs administration). Jag borjade aven tycka synd om min blivande unga anka och foraldralosa dotter. Jag berattade annu gang om avsikten med vart besok och funderade febrilt over hur man skulle kunna komma ur detta, alltsa fly. Men att fly gick alls inte. I samma ogonblick kom en pojke i tonaren in i lokalen. Han lyssnade uppmarksamt pa min berattelse, sedan gick han fram till mannen i kamouflage och sa strangt: 'Nikolaj! Na, hur lange ska du halla pa sahar? Man har ju redan varnat dig!'. Den kamouflagekladda mannen tappade genast all sin geist, sankte huvudet och borjade snorvla. 'Vaddara? Va? Det var de som kom till mig'. Och sa gick han sorgset ivag. 'Sahar ar det', sade pojken till oss. 'Nu ska ni SNABBT harifran sa jag slipper se er!'. Sjalvklart gjorde vi inget motstand, utan gick till och med fortare an vad som kravdes av oss.

Fortsattningen ar inte intressant - љhur som helst kopte vi dessa forbannade cigaretter och transporterade dem till hemstaden, och rokte till slut upp dem sjalva; det ar valdigt dumt att salja cigaretter for att sedan kopa dem tre ganger dyrare.

Men viktigast ar inte detta, vikigast ar att efter denna enda gang forstod jag att lasta av vagnar med apelsiner, skjuta pa andra manniskor med Kalasjnikov och rusa fram i en svart BMW - nej, det ar inget for mig. Mitt ode ar att i hela livet krypa mellan stenarna fran lon till lon, fran honorar till honorar.

Jag hade en bekant. Han hade gjort nagra lyckade forsaljningar och fatt for sig att allting blivit tillatet for honom. Han lanade en enorm summa pengar och bestallde fem vagnar mobler fran Vitryssland, vilket skulle ge honom en sagolik vinst. Nar han efter ett par manader antligen insag att vagnarna inte ens hade blivit stulna, utan helt enkelt aldrig existerat, tog han det ratta beslute;t att det var battre att inte vanta pa att nagon skulle komma och straffa honom, utan att gora det sjalv. Han fick tag i tabletter och at upp alla. Sedan ringde han till sin alskade tjej, sina slaktingar och nara vanner och sade hej da till allihop. Men han dog inte - љtabletterna, som alla varor pa den tiden, var falska.
Da fick han tag i akta tabletter, at upp dem igen och ringde runt till alla. Sa dog han inte heller denna gang. Till slut blev alla sa uttrakade av hans samtal att ingen langre lyfte pa luren. Det var darfor alla vanner och slaktingar drog en lattnadens suck efter att han hade lyckats med att hanga sig pa ett ror i badrummet - љtrots allt visade han sig vara en anstandig manniska. Till och med de som lanade honom pengar bestamde sig for att inte morda nagon av hans vanner eller slaktingar, darfor att de mycket val visste att han for lange sedan inte hade nagra. Med hogsta sannolikhet var det de sjalva som salde moblerna till honom.

Som man sager - business. љљљљљљ

.

пТЙЗЙОБМ ОБ ТХУУЛПН СЪ. | рЕТЕЧПДЩ